hjärtesorg
För tillfället mår jag väldigt dåligt psykiskt.
Min familj har hamnat i en ekonomisk kris som vi förtvivlat försöker lösa, vi har hamnat väldigt nära kanten pga flera olika skäl.
Som tur är har vi en del underbara människor med stora hjärtan runtomkring oss som försöker hjälpa på alla sätt de kan, och vi tar emot all hjälp vi kan få i detta läge.
Med ett barn till på väg så känns det inte så bra att vi hamnat här, men vi kan inte göra annat än försöka kämpa oss tillbaka igen...
Iom detta så har jag varit tvungen att ta ett fruktansvärt jobbigt beslut, jag kan inte ha kvar Storen då han är en för stor utgift i det här läget.
Jag bara gråter och det känns som jag går sönder mer och mer för varje minut, men jag har verkligen inget val...
Avliva är inget alternativ då han inte är sjuk eller är väldigt gammal eller har ont, så det går bort.
Sälja går åxå bort då jag inte kan släppa min finaste vän helt till någon annan, utan kontroll.
Kvar blir då en fodervärd på 1 år minst, tills vi kommit på fötter igen, då ska han hem igen.
Jag har mailat alla jag känner som kanske kan hjälpa, men det ser mörkt ut tyvärr än så länge.
Jag hoppas verkligen att nån med stort hjärta kan ta hand om min prins medan jag försöker ordna den här soppan....
Han behöver inte aktiveras, han kan gå som sällskap. Bara han får ett hem med mycket mat och kärlek...
Annars är han en underbar skogsmulle och körhäst, han är PNHtränad och han är väl dressyrriden.
Det han kräver är massage och stretching samt en längre uppvärmning vid aktivitet.
All utrustning han har följer med till det nya hemmet såklart, såsom täcken, träns, sadel, sele osv.
Jag hatar mitt liv ibland, jag försöker verkligen vara en bra människa och hjälpa alla runtomkring, jag vänder ut och in på mig själv för att allt ska flyta på och alla ska ha det bra.
Trots det är det något större som vill jävlas och se till att jag aldrig får glädjas helt åt något, jag får inte ha det bra och leva normalt nån enda jävla gång...
Såklart finns det alltid de som har det mycket värre än jag, men mitt "lidande" blir inte mindre för det...
Nu tycker jag faktiskt synd om mig själv, hatar det!
Jag är bara så rädd att jag ska få tillbaka depressionen och panikattackerna igen, ångesten sitter som betong runt mig hela tiden nu.
Snälla låt det lösa sig!!!!
Åh vad tråkigt.. :( Lider med dig! Det kommer att bli bättre även om det känns omöjligt just nu!
Förstår att det känns tungt nu, tufft att behöva lämna bort Storis.
Hoppas att allt kommer lösa sig på något sätt i alla fall, det brukar göra det.
Men du.. Hatar ditt liv?
Du har en make och en dotter du älskar, du har ett barn på väg som du längtat efter länge och du har bra vänner runt omkring dig.
Allt känns säkert svart nu, men försök se det du har istället för det du saknar så känns det nog lite lättare..
Försök få hjälp av någon som kan hjälpa er att reda upp ekonomin, kanske finns någon inom kommunen?
Hej, hoppas verkligen det löser sig för Dig och familjen, ska kolla runt och se om jag hittar någon bra som söker en sällskapshäst/foderhäst.
Men vad tråkigt. Aldrig kul att behöva välja bort en vän. Jag hoppas att det löser sig för dig!
Säger som Camilla, kolla om du kan få hjälp av någon att reda upp ekonomin om cu inte har gjort det.
Det ordnar sig nog förr eller senare. Sålänge du kämpar så kommer det lösa sig. :) Kram!
Fy fasen vad tråkigt:( Hoppas att det löser sig med Storis!
